Robert Plant with Saving Grace & Suzi Dian (UK)

Robert Plant – Saving Grace

Robert Plant är, både bokstavligt och bildligt, det största namnet på omslaget till Saving Grace. Ändå skulle han vara den förste att säga att albumet i allra högsta grad är ett lagarbete, och titeln är också namnet på det nya bandet. Medlemmarna fördes samman av en gemensam kärlek till rootsmusik, både gammal och ny: blues, folk, gospel, country och de lockande ljuden däremellan. Precis som Plant vill de utforska hur genrerna utvecklas, ta reda på var musiken har sina rötter och se hur de tillsammans kan blåsa nytt liv i den musik de älskar.

Det märks i låtarna som hamnade på albumet. Där finns välkända traditionella sånger som den vemodiga ”I Never Will Marry”, den afroamerikanska spiritualen ”Gospel Plough” och ”Chevrolet”, som Donovan gjorde om till ”Hey Gyp (Dig the Slowness)” redan 1965. Där finns också vackert framförda udda val som ”The Ticket Taker” av trion The Low Anthem från Providence, Rhode Island, den storslagna ”Everybody’s Song” av den hyllade indierockduon Low och Moby Grapes pastorala ”It’s A Beautiful Day Today”. Plant, som producerade albumet tillsammans med bandet, tar sällan hela scenen själv. Oftast delar han sången med Suzi Dian, som står med i artistnamnet, och ibland lämnar han över mikrofonen helt till henne. På Blind Willie Johnsons ”The Soul of a Man” är det gitarristen och banjospelaren Matt Worley som sjunger, med Dian och Plant i kören.

Trots Plants ikoniska status sedan tiden med Led Zeppelin började Saving Grace 2019, avslappnat och ganska diskret, som ett lokalt projekt. Musikerna hade knappt spelat ihop i ett år, och hade bland annat varit ett oannonserat förband på några spelningar med Fairport Convention, när pandemin kom och alla planer på turnéer och skivsläpp fick läggas på is. Det visade sig snarare vara en lycklig slump än ett bakslag. Saving Grace fick tid att mogna och hitta en gemensam röst.

När pandemirestriktionerna tillät började de spela in informellt i en lada och ibland utomhus, med mikrofoner hängande i träden. När klubbar och konserthus öppnade igen bokade de in sig på lokala scener, utan pompa och ståt. Det fanns inga pressmeddelanden, inte ens en hemsida. Bara den suggestiva bilden av en ensam bisonoxe, som i dag pryder albumomslaget och syns i bakgrunden på deras konserter.

Plant var verkligen ingen nybörjare inom den här musiken. Han hade redan fått stort erkännande för sitt briljanta, oväntade och Grammybelönade äventyr i rootsmusiken tillsammans med sångerskan och fiolspelaren Alison Krauss, ”drottningen av Champaign”, som han kallar henne. Innan dess hade han spelat med Patty Griffin och Buddy Miller i sin version av Band of Joy från 2010. Men det var hans amerikanska kollegor. Plants insatser för rootsmusiken uppmärksammades också formellt på det historiska Ryman Auditorium i Nashville i september 2026, när han tilldelades ett Lifetime Achievement Award vid den 25:e upplagan av Americana Honors & Awards.

Men förrän Saving Grace hade Plant aldrig hittat så likasinnade musiker när han kom hem till de walesiska gränstrakterna. ”Det är en imponerande samling människor nu. Jag kan inte beskriva hur lyckligt lottad jag känner mig”, säger Plant.

Allt började på puben, den sortens ställe där man förr, innan internet och algoritmer tog över, kunde hitta en gemensam nämnare och en delad passion med en främling som blev en ny vän. Plant berättar: ”En gång när jag kom hem var det en kille där, Matty Worley, en stor kille som spelar cuatro, två olika sorters banjo och akustisk gitarr. Tack vare sin pappa hade han följt Ian Campbell Folk Group, Peggy Seeger och de som arbetade med henne.

Jag träffade honom på en bar, jag kände honom inte, men han var väldigt framåt och ville veta allt om min relation till Incredible String Band. Han ville veta hur